Saknar, sportfiskemässa och Linnéarummet

Jag åkte och hälsade på Linnéa. Gud vad jag saknar henne ibland. Jag kanske inte, om jag ska vara ärligt. Saknar att ha henne boende hemma 🙈 Utan det är personen Linnéa jag saknar. 

Jag är tacksam att hon inte är så långt bort än. Jag vet ju att det troligen kommer en tid då hon kommer vara hos Aaron i Kalifornien men den tiden är inte än. Till dess har jag nog vant mig mer vid, det nya livet. Aaron kommer snart tillbaka hit och hon längtar jättemycket efter honom. Om jag saknar henne när jag inte sett henne på en vecka. Hur mycket saknad känner man när man har sin älskade på andra sida jorden? 

Efter att Linnéa flyttade har jag upptäckt att Micke och jag behöver hitta på mer på helgerna. Det har alltid varit så mycket att bara rodda runt i med barnen. Så vi har istället haft svårt att få tiden att räcka till. Nu finns det gott om tid.

Några saker som vi roat oss med den sista tiden är Sportfiskemässan i Stockholm. Den roade kanske min make lite mer än mig. Fast de var min födelsedagspresent till honom. Han är väldigt bra på att hitta på överraskningar till mig när jag fyller år och jag är sämst på det. Så nu var jag riktigt stolt över mig själv som kom på något bra. Vi har också på varit på Vin och Deli i februari med våra bästisar.

När Linnéa flyttade ut, flyttade jag in i Linnéarummet.

Det betydde att jag har fått göra bland det roligaste jag vet, inreda. 

Jag har har så förbannat mycket saker och har så svårt för att kasta något. Det är ett problem om man dess utom tycker om att shoppa och gå på loppis 🙈 Därför bestämde jag mig för att jag inte skulle få köpa något nytt eller bara några få saker. När jag skulle flytta in i Linnéarummet. Det gick över förväntan och det slutade med att enda inköpet blev en lampa och en blomma. Jag blev väldigt nöjd med resultatet. Att blanda gammalt och nytt med ärvda och hemgjorda saker, tycker jag gör ett hem personligt.

Pillan, Trollen och det nya livet

Jag tror det är dags för min blogg att byt namn. För den har ju redan bytt riktning. Jag bloggar väldigt lite om livet i en stor familj nu för tiden. Vi är fortfarande en stor familj och när vi samlas blir det fullt i sofforna i sällskapsrummet. 

Även om jag träffar mina barn ofta och har någon form av kontakt med dem nästan varje dag. Så handlar inte min vardag om livet i en stor familj länge. Det handlar om en kvinna som snart fyller 50 år, är mitt i klimakteriet, som ska hitta både sig själv och sin identitet efter 27 år som mamma på heltid. 

Sen mina två minsta troll flyttade, har det stundtals varit väldigt jobbigt. Jag saknar mina Troll så det gör ont i hjärtat 💔. Samtidigt som man är så glad för deras skull. Det är helt underbart att få vara med på deras resa ut i livet. Jag köper presenter till deras nya hem, hjälper dem att fixa med sånt som de vill ha hjälp med och jag njuter av varje sekund av det. Jag har så mycket blandade känslor hela tiden och till de en kropp i hormonell obalans. Vissa dagar när jag kommer från jobbet, är det riktigt tråkigt. Andra dagar är det så jävla skönt att bra få tänka på sig själv. Inte ha några måsten alls. Jag behöver inte ens laga mat om jag inte vill. 

Så trotts att jag ibland drabbas av panikartad separationsångest så njuter jag av mitt liv just nu. Därför ser jag så fram emot att få utforska min identitet och hitta min väg i framåt. Nu när det nya livet precis börjat. 

Min Lollo ska få gör en ny header till bloggen den jag har ju är sen 2017 tror jag 🙈

Så vill du följa med mig på resan? Så är du välkommen till Pillan, trollen och det nya livet.    

Flyttade hemifrån, körkort och Ozempic

Det är längesedan jag skrev något och det är för att jag har haft mycket att göra. Det var jul, nyår, januari och februari som bjöd på massor av jobb. Linnéa ”Lillbus” flyttade hemifrån. Vilket betyder att hon inte är så himla mycket ”Lillbus” längre. Hon klarade sitt körkort och Micke och jag fick fick vara världens stoltaste föräldrar, som vi i och för sig alltid är men lite extra just då. 

Så där står jag nu, mitt i livet och mitt i klimakteriet, snart 50 år gammal. Så vad gör jag nu? Jag hade oro att jag skulle känna mig väldigt ensam när den sista nu är utflyttad men faktum är att det har gått väldigt bra. Det har varit en process. Jag tror jag redan började bearbetat det faktum att Linnéa skulle flytta. När hon i somras var med Aaron på semester ute i Europa och reste.

Så nu känns det som om jag kan fokusera på vad som är positivt med att inte ha några barn hemma. Att få njuta lite av det, tycker jag att jag är värd efter 27 år med barn hemma. Sen går det upp och ner en del dagar har jag faktiskt känt mig väldigt ledsen. Till de lever sen också hormonerna rövare med mig. Ni som inte kommit till klimakteriet än kanske minns hur det var när man var tonåring. Ungefär lika sur, trotsig, arg och ledsen om vart annat känner mig sig när man är i klimakteriet. För någon vecka sen här var det riktigt jobbigt men det går i vågor. 

Det kände var viktigt när Linnéa flyttade. Var att fylla upp tomrummet som uppstod i hemmet. Vad gör man med alla rum? Jag vill inte att det bara ska stå tomt och samla damm. Jag kunde liksom inte tänka mig att låta rummet stå som när hon bodde i det. För då blir man påmind om att något fattas. Då tror jag det är bättre att se till att rummet eller rummen har en funktion. Vi har 10 rum och kök, så jag har haft en del att fundera på. Vi har fått frågan flera gånger redan.  Ska ni verkligen bo kvar i det där stora huset när ni är själva? Ja, det har vi tänkt. Hittar vi något mindre som har allt vi vill ha så absolut men så länge vårt eget hus är bästa alternativ kommer vi att bo kvar. Dessutom har vi lagt så otroligt mycket tid, pengar och kärlek på att få huset som vi vill ha det. 

Linnéa hade inte bara ett rum när hon bodde hemma. Hon hade även en liten ateljé där hon målade och skulpterade. Nu har jag tagit över de rummet och flyttat in mina målar saker. Jag är inte lika konstnärlig som Linnéa men jag tycker det är roligt att måla och det är väldigt lyxigt att ha ett helt rum för det intresset, när det enda jag kan måla är blommor och träd 🙈 

Det finns ytterligare en anledning till att jag inte skrivit på länge. Jag har som de som följt mig genom åren vet alltid kämpat med min vikt. Under många år led jag av en ätstörningar. 2017 när jag hade några mil kvar att cykla av de 30milen man cyklar på Vätternrundan. Sa jag till min kropp: Tar du mig i mål ska jag slut banta. Det blev vändningen i livet för mig. Jag accepterade att jag är tjock och kommer att vara det. Jag har har varit med om trauman, ätit psykofarmaka, jag har en ämnesomsättningssjukdom och är reumatiker. Jag har svårt att röra mig så mycket som jag önskar och borde. 

Beslutet att acceptera att jag är tjock och duger ändå är mitt bästa beslut. Jag är inte är smal eller snyggast i världen men det behöver jag inte vara. Jag behöver bara duga bra för mig själv. 

Fast sen fick jag diabetes också. Jag fick medicin och alla värden blev bra. Ja, alla värden utom mitt BMI då. På min årliga diabeteskontroll, erbjöd doktorn mig att testa Ozempic. Då vaknade så klart det sovande bantnings- och ätstörda monstret till liv i mig och jag ville absolut testa den här möjligheten. 

Jag skulle känna mig mindre hungrig och det tyckte jag inte att jag gjorde. Jag äter väldigt regelbundet och äter bra och nyttig mat för det mesta. När jag tagit sprutorna i 3 veckor. Fick jag, vad jag trodde då vinterkräksjukan. Det var bara det att ingen annan blev sjuk och jag fick inte behålla något. Efter en vecka fick jag åka in till sjukhus och få dropp. Ja, jag hade absolut tappat i vikt 5 kg på en vecka. Detta var dagen före julafton. Så jul och nyår blev inte som jag tänkt. Jag fick sluta med Ozempicen och de tog nästan två hela veckor efter det, innan jag fick behålla maten helt. Då var min julledighet slut och jag skulle tillbaka till jobbet. Jag var sjukt sliten efter att ha varit sjuk i nästan tre veckor, jag hade brist på både natrium och kalium. Jag borde kanske ha sjukskrivit mig för att få tillbaka min krafter lite. Fast jag hade ju väldigt mycket som jag var tvungen att ro i land på jobbet. Jag driver ett projekt som skulle starta 20 januari och det har varit så roligt och är så kul att även om krafterna saknades var sjukskrivning inget alternativ. Jag vill väldigt gärna dela min erfarenhet av Ozempic med andra. Just för att det i många medier framhålls som en mirakelmedicin. Fast som min lillasyster som är farmaceut säger: no drog has a single action. Jag känner att jag börja komma igen nu äntligen men jag är faktiskt fortfarande väldigt sliten.  

Att fylla år, Gekås och en trerätters istället

Jag älskar att fylla år, även om det innebär att jag blir ett år äldre. Så jag är barnsligt förtjust i både presentar och att få bjuda de mina på något gott. I år blev det dock inte så storslaget som det brukar men jag bjöd på Frödingens Saffranskladdkaka, den är farligt god. Så har du inte prövat den så gör det, om du gillar saffran förstås.

Min kära make överraskade mig med en resa med övernattning till Gekås i Ullared. Vi fick med lite julklappar, lite hygienartiklar, städgrejer, lite kläder och mitt absolut bästa köp 4 nattlinnen i bambu. Alltså jag säger bara, de är hur sköna som helst. Jag är väldigt känslig för tyg mot huden. Alla lappar sprätts bort på en gång. Ull till exempel tycker jag sticks, till och med marinoull som ska va så mjukt sticks. De sticks även genom kläderna så det hjälper inte att ha en undertröja. Karismer går bra men jag tycker nog att det ligger i en lite för hög prisklass för mig. Så därför vill jag faktiskt tipsa om en grej. Jag undviker att köpa kläder i konstgjorda material som akryl och polyester. Fast just stickade tröjor kan vara jättemjuka i dessa syntetmaterial. En annan sak som brukar tala mot syntetmaterial är att de inte värmer något. Vilket är perfekt för en kvinna med värmevallningar. 🙈😂

I onsdag var jag och Linnéa och hälsade på Lollo. Vi skulle ha ätit julbuffé men det blev en trerätters istället.

Det var så jäkla gott. Det bästa med att barnen flyttar hemifrån är när man sen får umgås med dem. Det blir på ett helt annat sätt ett sätt som jag verkligen älskar.

Inihelvete dumt, skor och traditionsbunden

Linnéa har snålat och sparat pengar för att klara sig i 6 månader utan inkomst för att kunna vara hos Aaron i Kalifornien. För att få vara där i 6 månader behöver man söka ett speciellt visum. Så i slutet av november hade hon en bokad tid på ambassaden för intervju. Hon och jag bokade hotell och åkte upp dagen före passade på att gå på restaurang. Jag följde sen med henne till ambassaden sen åkte jag in till stan och väntade på henne där. Sen skulle vi shoppa lite innan vi tog tåget hem. 

Det är lätt att vara efterklok när man har facit i hand. Vi inser att vi nog var väldigt naiva med hennes visumansökan. För amerikanska staten tror de att alla vill komma dit och sen inte åka hem. De ansåg att Linnéa hade för lite anknytning till hemlandet och då var risken för stor att hon skulle stanna kvar i USA. Detta är nog det dummaste jag varit med om. Först vem fan vill bo i USA när man kommer från Sverige eller vem fasiken skulle vilja bli illegal invandrare i USA när man kommer från Sverige? Sen vadå för lite anknytning till Sverige 😮😮 mamma, pappa 5 syskon, syskonbarn, mormor, morfar, mostrar och farbröder räknas tydligen inte.  Beslutet går inte att överklaga. Har man fått avslag på B2 får man heller inget ESTA, för att kunna åka i tre månader. Det gör mig så förbannad för det är så inihelvete dumt. OM hon skulle velat åka dit och stanna olagligt hade hon väll inte sökt ett Visum för 6 månader som kostar nästan 2000kr och som innebär intervju på ambassaden, när hon kunnat sökta ett elektroniskt ESTA för 3 månader och fått det utan större krångel och sen stannat där då. Jag är och har varit så himla ledsen för henne och Aarons skull. Bara för att hon sökte visum kan det nu ta 2 år innan hon kan åka till USA, om hon har otur. Hon straffas alltså nu för något som hon inte gjort men som ambassaden tror att hon kunde tänkas komma att begå. Detta också helt utan något som helst bevis. Får hon inte åka kommer i alla fall Aaron tillbaka hit Januari men de hade ju planerat att fira sin första jul tillsammans. De har ju ändå varit ett par i 2 år nu. Så har du tänkt att söka ett B2 visum gör för allt i världen inte det! 

Det har varit mycket på jobbet och ganska mycket över lag ett tag tycker jag. Sen kom detta med Linnéas visumansökan som fick bägaren att rinna över för mig. Så jag fick så jävla ont i min mage och orkade inte äta. Det visade sig vara en inflammation i magsäcken. Så med lite medicin och en vecka på specialkost blev det bättre. Det var inte under den veckan jag provade årets glögg kan jag säga. Har ni provat? Jag tycker den var god, den smakade som en glögg och inte tandkräm som den gjorde för något år sedan.

Jag älskar skor, skulle gärna ha ett par i varje färg till varje tillfälle. Det finns en fördel med att ha många skor. Eftersom du använder var och en av dem ganska sällan så håller de i upp mot 8-10 år beroende på kvalitet så klart. 

I somras satt vi i solen på altanen hos Lizette och Urban och bestämde att köpa biljetter till Klas Hallberg 29 november. Då var det en evighet dit men nu var det dags, i fredags. Vilken show, 90 minuter utan paus och jag skattade mest hela tiden och de där 90 minuterna var över på ett ögonblick. Efteråt åt vi på Texas Long Horn. Gott? Absolut men verkligen svindyrt.

Jag jul pyntade och grejade förra helgen. Jag brukar ta semester fredagen förre advent för att jul pynta. I år har jag lyckats förbruka alla mina semesterdagar på 
annat, så det fick bli helgen innan.
Det går trender i julpynt och det finns så mycket fint att köpa och jag blir väldigt sugen på att köpa nytt pynt. Fast jag sen är jag ju en väldigt traditionsbunden och använder gärna det jag haft i snart 30 år. Som fönsterbågen som jag köpte på auktion 1994. Står sen inte allt där det brukar stå kommer alltid något av barnen och frågar var jag gjort av ängeln, lyktan eller tomten som brukar stå på en specifik plats. Det finns inte plats för massa nytt med andra ord. 

Rotmos kalas, Halloween och allhelgonadagen

Hösten har verkligen gått fort men det känns i kroppen att det var längesen det var semester. Jag börjar bli lite sliten. Den här tiden på året påverkas jag av mörkret också Till jul ska jag vara långledig. Jag har inte riktigt börjat längta efter jul än men det börjar smyga sig på. Det enda jag gjort än så länge är att köpa årets glögg men den står självklart oöppnad fram till 1 advent.  

Två av våra grabbar har fyllt år Gustav har fyllt 22 år och Jesper 31 år. I helgen hade vi det årliga Rotmos kalaset som vi har i samband med Jespers födelsedag. 

Vi hade alla barn och barnbarn hemma. Som ni vet så är det något som jag älskar ❤️ Ellie hade varit lite orolig, för hon gillar inte rotmos men Juni hade lugnat henne med att säga: var inte orolig Ellie mormor har säkert fixat korv och pommes till oss. Ja, så klart att mormor hade det 😊

Emil ringde mig här om dagen och hade ärende i stan så jag fick möjligheten att spontant bara ta en lunch med honom så där mitt i veckan. Vi har ett sushi ställe här i stan som har väldigt bra sushi.

Det har varit Halloween och allhelgonadagen. Halloween är kul för de små och jag kör en väldigt sparsam dekorering hemma. Som ni vet så gillar jag heminredning men skelett och spöken tycker jag inte är så dekorativa tyvärr. Tjejerna kom och spökade för mig. Jag minns en gång för ganska längesen när Emil klockan 19 på kvällen sa att de hade Halloweenfest på skolan och att de skulle vara utklädda. Eftersom jag på den tiden inte hade någon tidsuppfattning så tyckte jag det var helt rimligt att börja sy en halloween kostym vid den tiden. Jag var inte klar förrän klockan var 03 men kostymen har hängt med och finns faktiskt var idag. Ellie har haft den ett år. Så det blev bara lite små pumpor och några spindlar. Allhelgonadagen har fått en helt ny betydelse för mig. Det var inget jag brydde mig speciellt mycket om förr. Nu känns det viktigt att åka och tända ljus för alla de man saknar. Det har nu blivit en tradition för mig och Micke. 

Samma dag som Gustav födes för 22 år sedan fick vi också svar på varför Lollo hade varit hängig och haft feber som inte ville försvinna. Hon var 4 år och 10 månader och beskedet är var förälders värsta mardröm. Hon hade cancer, Leukemi. Den här tiden på året är därför fyllt av minnen som kommer tillbaka. Hon behandlade i 2,5 år och den tiden var otroligt jobbig. För mig var oron det som var värst. Idag är hon en frisk 26 år min lilla Lollo ❤️ men den tiden har för alltid satt sina spår i mig. 

Konstgjord bukett, en coffee table book och första gången på hockey

Jag såg en tjej på TikTok som hade gjort så fina och verklighetstrogna buketter av konstgjorda blommor. Jag har massor med blommor liggande i förrådet. För jag kastar ju inget, för man vet aldrig när man kan få användning av det igen. Jag studerade tjejens knep och sökte på buketter på nätet. Sen plockade jag fram allt jag hade i förrådet och satte igång. 

Så just nu är detta min nya hobby skulle man kunna säga. Vet ni vad en fin kostgjordbukett kostar att köpa? Det är helt ofattbart dyrt mellan 1000kr - 5000kr för en som ser ut som mina ungefär. Det är säkert finare kvalité på blommorna i de buketterna men jag är väldigt nöjd med mina som inte kostade mig speciellt mycket eftersom jag som sagt aldrig kastar något, jag en gång köpt 🙈 En av blommorna som kom till användning igen var det över 20 år sen jag köpte. Det är återbruk på högnivå tycker jag.👍

Buketten i mitten har jag på toan nere och om ni undrar så kommer produkterna från Rapsodine i Mariestad. Jag tycker om att de är från Sverige och det är inte fantasi priser på det som det ibland blir på saker som är tillverkade här. 

Som jag skrev sist så lyssnar jag på en bok om kvinnor med adhd just nu. Så förutom att hjärnan är besatt av att göra buketter. Är den besatt av tankar kring min adhd just nu. I boken stötte jag på ett symptom som är vanligt hos adhd personer som heter RSD (rejection sensitive dysphoria"), ett särskilt begrepp för personer med adhd som undviker avvisning till varje pris. Stämmer det på mig? Ja, det gör det verkligen och detta är till och med ett av mina största bekymmer. Jag kan låta bli att fråga saker som jag är osäker på svaret på. En avvisning även en liten, gör mig oerhört skamsen. Jag medicinerar min adhd. Det är till enormt stor hjälp i mitt dagliga arbete. Fast mediciner har ibland biverkningar och min ger mig ångest, när den är på väg ur kroppen. På psykiatrin har jag fått hjälp och vi försöker komma på ett sätt att medicinera bort den där ångesten och finjustera medicineringen. Så nu i några dagar har jag testat att ta min medicin en gång på morgonen och sen fylla på vid lunch. Det har känts jättebra men man kan inte mixtra och testa sig fram hur som helst. För man har ju inte hur mycket tabletter som helst eftersom det är väldigt strikt hur mycket man får ta ut och hur ofta skulle de ta slut för fort om jag bara testar att öka dosen. Så det jag behövde göra, för att få fortsätta testa om 2 tabletter per dag funkar för mig. Var att skriva till min sköterska på psykiatrin. Fast där slog min RSD in. Jag var så rädd att de skulle säga att jag inte fick prova att jag nästan inte vågade fråga. När man pratar om detta säger de flesta som inte har det här problemet "vad är det värsta som kan hända, att du får ett nej" ja det är det värsta som kan hända för då kommer den där skammen som jag vill undvika till varje pris. Så jag fick ta fram papper och penna (som jag har lärt mig är mitt sätt att sortera när jag kör fast) för att göra en analys av situationen och på så sätt få ett annat och större perspektiv. Efter de kände jag mer redo att ändå skriva till psykiatrin och be om att få prova att ta min medicin gånger 2 om dagen.  Vet ni vad? Jag fick det! Jag tror att jag kan ha gått miste om många möjligheter i mitt liv ,just på grund av att jag inte vågat fråga. Jag ska jobba med detta nu, när jag är medveten om att jag har problemet. 

Linnéas Aaron bor i Kalifornien. Där har de inte skillnaden på årstider så som vi har här. Aaron är uppväxt i Minnesota och där har de höst med gula löv som här så han skrev att jag fick skicka hur mycket bilder på hösten som helst för han älskar dem och det har jag gjort. Så gav han mig idén att göra en coffee table book av höst bilderna så det har jag gjort. Jag beställde dess utom en extra som Linnéa ska få ta med och ge Aaron när hon åker dit

Nu på hösten blir jag alltid extra sugen på att fixa i mitt hem. Inredning är ett av mina stora intressen. Jag läser ganska mycket och hänger en hel del på Pinterest och liknande sidor. Jag tycker inte det finns något rätt och fel när det kommer till inredning, bara det är personligt. Det jag tycker kan vara väldigt tråkigt. Är ett hem som är vitt, beige och som ser exakt ut som i en inredningstidning. Det måste finnas en känsla. Bekanta till oss har ett hem som är så olikt mitt. Inget pynt och lull lull men fyllt av alla intressen som familjen har. Köket är fyllt med utrustning för kvinnans stora intresse, bakning och i vardagsrummet finns flera korgar med garner till hennes stickning. Det finns ett stort vitrinskåp med Whiskeyflaskor som mannen samlar. I ena hörnet finns en fåtölj med en bra läslampa, vid den trängs böcker och fisketidningar. Det är så fint 😍 någon bor och lever där.

Så en personlig coffee table book är helt i min smak. När det kommer till inredning finns det så himla mycket gör si gör så och gör för allt i världen INTE så men jag tycker man ska gör som man själv vill. Vad som är du, om alla hem ser lika ut och följer ett speciellt mönster och stil blir det ju inte personligt och inte blir det praktiskt för dig och dina behov. I mitt hem behöver de vara ordning för att jag ska kunna slappna av. Det är för att det är rörigt i min skalle och ligger inte var sak på sin plats tar det upp fokus och energi. Följ gärna min inrednings sida på Insta @fru_nordling Jag är oerhört stolt över mitt hem och hur jag inreder det och vill gärna visa upp det jag gjort och komponerat ihop. Det jag önskar mig är lite mer självförtroende och att jag själv inte ska fastna i vad som man får och inte får när det kommer till inredning.   

Jag tror jag är i en väldigt stor utvecklingsfas i livet just nu. För jag har massor med tankar kring vad jag själv tycker och vem som har bestämt att jag ska tycka som jag gör. Jag har under många år sett till andras behov före mina egna vilket man så klart gör när man har barn. Fast det kan också föra med sig att man inte tycker så mycket om något. En av anledningarna att jag hade så mycket blommor i förrådet som jag skrev om i början är att någon sa eller skrev någonstans att det var fult, saknade klass och stil med konstgjorda blommor. Då plockade jag bort alla jag hade, för det blev som en sanning utan att jag ens frågade mig själv vad jag tycker. Jag läste någonstans att bry sig om vad andra tycker är en överlevnadsinstinkt och inget vi kan välja bort. Vi kommer att bry oss hur vi än gör för andra människor är viktiga. Det man där emot kan välja är vilka som man ska bry sig om vad det tycker. "Någon" som jag inte ens vet vem hade bestämt att det var fult med konstgjorda blommor, så då ville jag inte ha det när "någon" tyckte det var fult. Det är ju inte "någon" som man ska behaga utan det är ju de mina. Detta gäller ju allt inte bara blommor och det är kul att ta fram de där sanningarna man har om livet och syna dem med förstoringsglas. 

En annan sak som jag älskar är att umgås med mina barn. I fredags kom Gustav hem. Vi bjöd på mat och lyssnade på musik och bara satt och pratade.     

På lördagen bjöd min man mig på hockey. Det var första gången på hockey för mig. Jag bryr mig inte så värst om SHL hockey om jag ska vara ärlig men jag är ju värmlänning så det är väll klart jag håller på FBK. Micke håller på Leksand för att han bodde i Dalarna när han var liten. I 6år ja påpekade jag men det där med vilket lag man håller på det kan man inte ändra så där hux flux. Leksand vann matchen vi tittade på och jag var glad för Mickes skull. Det är ju kul att se en match live om ens lag vinner. Jag var väldigt fascinerad över vad fort dem åker, de ser man inte riktigt på TV.